För precis ett år sedan, den 3 okt kl. 20.56 hade jag värkar med 4 minuters mellanrum.
Min kära sambo stod i köket och paketerade kanadagås medan Johan (vår kompis) drack Sofiero och klockade mina värkar. När klockan var kring 21.00 ringde jag förlossningen och frågade om de tyckte vi skulle komma in... Svaret var lättande, men samtidigt nervöst och skrämmande. De sa åt oss att packa det sista vi behövde och bege oss till Umeå.
Johnny var precis klar och hade så klart inget packat, ingen mat, inga batterier till kameran... Stannade till på Statoil på vägen in och handlade det viktigaste - jag satt kvar i bilen med ännu tätare värkar. Resan in var lång och smärtsam, men nervös. Otroligt nervös.
Väl inne på förlossningen togs en CTG-kurva och det visade sig att jag var öppen 3 cm. Halleluja-moment, vi fick stanna kvar och påbörja ankomsten av vår efterlängtade. Erbjöds ett varmt bad och tackade ödmjukt ja. Det var underbart att släpa ner den stora, tunga, värkande kroppen i det varma vattnet.
Efter 15 min var det outhärdligt, badet var långt i från skönt och jag gav upp, tog på mig VLL-särken och tillhörande partytrosor ;-)
När jag kom in på salen körde vi i gång med lustgasen som både underlättade men även var lite olustig. Johnny tog sig några "drag" men jag var rädd att det skulle ta slut, så han fick inget mera :-)
När klockan var ca 23.30 hjälpte inte lustgasen mera, topparna på värkarna fick jag härda ut själv... Pina och pest så ont det gjorde. Ann-Sofie, min underbara barnmorska, konstaterade att jag fortfarande var öppen 3 cm.
Beslutet att ta hål på hinnorna för att påskynda det hela var ju glädjande i sig, men själva utförandet var vidrigt. Litervis med fostervatten forsade ur mig och huvudet tryckte på ännu mer, det vill säga att det gjorde sjuhelvetes mycket ondare. Epidural var räddningen, om nu narkosläkaren kunde tänkas komma någon gång. Självklart kom han, mitt i en outhärdlig värk - och beordrade mig att sätta mig upp på sängkanten ögonaböj. Denna man kan inte vara klok och kan antagligen inte fött några barn heller... Det fanns just då inga smickrande ord som beskriver honom. Oempatisk var bara förnamnet.
Epiduralen kom på plats, mellan värkar och kräkkaskader och den hjälpte väl sisådär. Trycket var kvar, men själva smärtorna var väl mildare... När klockan var kring 01.30 känner jag, efter att jag äntligen fått lägga mig på sidan, att det är dags. Jag vill nu krysta. Om det var skönt? Men oj... I ca 3 krystvärkar, sen låtsades jag inte ha fler krystvärkar, för den smärtan det innebär när huvudet är halvdeles ut, den vill man inte uppleva. Inte alls.
Jag kan inte beskriva med ord hur innerligt ont det gjorde. Tack vare mina underbara barnmorskor, framförallt Ann-Sofie samt min kära sambo, så kom han ut till slut.
02.17 den 4 oktober 2009.
Då berikades vårt liv med den mest underbara, vackra, snälla bebis världen skådat.
Han var full av varmt fosterfett och jag fick upp honom på bröstet omedelbart, precis som jag ville. Nu var han här och alla smärtor jag känt innan var som bortblåsta. Han var fantastisk. Vår älskade Emil!
I morgon är han alltså 1 år och fortfarande den mest fantastiska varelsen på denna jord.
Han gör min och vår dag till dagar att minnas för evigt.
Kort stubin och hetsigt humör, om han inte får som han vill men samtidigt har han en lugn och eftertänksam sida som han förmodligen ärvt av sin far.
Han vet var magen är och kan säga "ampa". När han säger "teh", vill han ha tutten. Älskar traktorer, gräsklippare och bilar. Samt flygplan och helikoptrar och avgudar friska luften. Han hämtar sina skor och trummar på dörren när han vill ut.
För tillfället ska allt ätas själv och det är ju tur att Jaffa finns ;-)
Jag älskar dig Emil. Vi älskar dig! Du är det mest perfekta i vårt liv, den bästa vi gjort.
Du är värdefull och underbar!
